Jag är inte stresstålig. En brinnande själ är inte lätt att lära sig hantera och ibland blir huvudet överfullt och balansen ruckas. Utmattning kanske kan vara något som säljer mej på arbetsmarknaden, då det ska vara intelligenta och empatiska människor som bränner ut sig. Jag har lärt mej var min gräns går och jag tänker inte göra om det.
Jag är som många andra kvinnor uppfostrad till att vara en duktig flicka. Prestera och ta om hand. Det är så lätt att glömma att ta hand om sej själv. Det är inget som direkt uppmuntrats till. Ingen av mina förebilder har praktiserat det i någon vidare omfattning. Allt det andra kommer först…
Nån gång i början av 2013 knakade det till i mitt huvud under ett arrangemang jag ansvarade för. Men som kulturskapare med tillfälliga anställningar finns det ofta inte råd att vara sjuk. Så jag tuffade på och dök upp för luft vid de få stunder som gavs.
En konstant huvudvärk sommaren 2015 fick mej äntligen att gå till doktorn. Det var början på en flera månader lång sjukskrivning. Närminnet var försvunnet. Hösten gick i ett konstant töcken, en obehaglig snedtripp som fick mej att tänka på hur det är att umgås med demenssjuka gamlingar.
Jag skyller på mina egna krav och förväntningar på mej själv men även samhällsstrukturen, arbetsmarknaden och patriarkatet!
Skapandet och cykeln var det enda som inte åt upp mej. Att sy och cykla i kall luft började sakta läka hjärnan. En underbar kurator och en lika fin läkare på vårdcentralen förstod mej utan att jag behövde säga allt för mycket. De är alldeles för vana vid utmattade, utbrända patienter.
Nu känner jag att jag nästan, snart, kommit ut på andra sidan.
Jag är inte frisk än och kanske kommer jag aldrig ha samma kapacitet som förr. All min energi har inte kommit tillbaka. Huvudvärken är kvar och minnet är bättre, men namn och ord blandas ihop och försvinner. Jag upprepar mej och glömmer i alla sorters samtal. Jag har alltid sett mej själv som en stabil och jordnära person, men det senaste året har jag upplevt mitt sinne som väldigt skört. Tårar, ångest och en oändlig mental trötthet.
Men jag har lärt mej att våga fråga om hjälp! Jag har insett vilka fruktansvärt stenhårda krav och förväntningar jag har haft på mej själv. (Och min omgivning!) Det är svårt att trappa ner, men jag övar varje dag. Jag övar även på att vara närvarande. Att inte hela tiden planera nästa steg innan jag har hunnit uppleva nuet.
Jag har först och främst insett hur fruktansvärt viktigt det är för mej att få utlopp på min kreativitet genom mina fingrar. Så nu satsar jag järnet på skapandet.